3 april

Ushuaia


Äntligen kom vi fram till Ushuaia på långfredagen den 29 mars. Vi har haft 14 seglingsdagar från Quequen och 16 dagar för ankar. Det bästa var de vackra ankarplatserna och möten med delfiner och valar under segling. Det jobbigaste var nog egentligen underliggande oro för att allt ombord ska hålla när det blåser mycket, samt att vi höll på att förlora ankaret på en av de sista ankarplatserna.

 

Väderprognoser har vi fått på tre sätt, via kortvågsradion har vi haft kontakt med seglarkompisar på Santana, som har gett oss uppdateringar för längre perioder. Genom kortvågsradion har vi också laddat ned väderfax från Chilenska Armadan. Där kan man bra se låg- och högtryck, varm- och kallfronter. Genom vår satellittelefon (fungerar som ett gammeldags långsamt modem) har vi själva laddat ned så kallade gribfiler som visar vindriktning och styrka. Tyvärr fungerade det bara ibland med satellittelefonen så det är något vi måste ordna nu när vi har internet. Det blir för dyrt att kontakta support med själva telefonen.

Första sträckan seglade vi fem dagar till Caleta Horno. Ett lågtryck som skulle gå ut över Atlanten vid Rio de la Plata gick längre söderut än förväntat och på tredje dygnet fick vi ungefär 12 timmar med hård sydostlig vind. Som tur var hade vi gått långt ut från land (ca 70 sjömil) så det var aldrig någon fara. Man vill inte bli fångad med hård vind på läkust. När det var som värst drejade vi bi, men för det mesta kunde vi segla sydvästlig kurs, långsamt närmare kusten. Caleta Hornos är en ganska stor vik med höga klippor runt om. Vi ankrade och hade tre linor i land för säkerhets skull. Vi var glada att vi hade våra ”patagonienlinor” på 120 meter vardera. I Caleta Horno låg vi 10 dagar medan kallfronterna med hårda sydliga vindar passerade en efter en. Det var bara vi där tillsammans med fåren, guanacos (en sorts mindre lamadjur), fåglar och sälar. Landskapet är torrt, men vackert och då det inte var alltför blåsigt kunde vi promenera över hedar och klippor.

När ett stort högtryck lade sig utanför Argentinas kust fortsatte vi söderut. Vindarna var mestadels svaga, vi hade en hel del dimma och det blev mycket motorgång. Som sällskap hade vi varje dag och natt delfiner runt båten. En höjdpunkt under seglingen var besök av fyra eller fem valar endast 20 meter från oss. I långsamt majestät följde de med oss i ungefär en timme. Vi visade senare bilder och film för några forskare som trodde att det var ”sei-whales”(vet tyvärr inte vad de heter på svenska). De ser ut som fin whales (fenvalar?), men med en större ryggfena. Uppskattningsvis var de lika långa som vår båt eller något kortare.

Efter sex dagar passerade vi norr om Estrecho de Le Maire och gick till Isla de los Estados (Staten Island) och lade till långt in mellan bergen i en liten vik som heter Puerto Hoppner. Det sista dygnet hade vi haft dimma som långsamt lättade då vi närmade oss ön tidigt på morgonen. Ett fantastiskt, mystiskt och imponerande landskap mötte oss. Det var som att bli förflyttad till en fantasybok. Landskapet är otillgängligt med höga berg, fjordar, sjöar, mossa och låg träd. Vi var iland och hämtade bland annat färskvatten från en bäck, men det var svårt att ta sig fram.

Estreicho de Le Maire mellan Staten Island och fastlandet Tierra del Fuego är ökänt bland seglare för de kraftiga strömmarna och de höga vågor som bildas då ström och vind möts. Branta vågor på upp till 10 meter har rapporterats. Vi gick från Puerto Hoppner i god tid och låg några timmar i startgroparna för att gå söderut genom sundet. Vi hade svag nordlig vind och motorseglade igenom utan problem. När vi gick upp närmare kusten på Tierra del Fuego med kurs mot Beagle kanalen fick vi motström och det gick väldigt långsamt. Vi väntade hårda västvindar så efter ett par timmar vände vi och gick in i en vik som heter Bahia Aguirre (Puerto Espanol). Det var ett misstag skulle det visa sig, men man har ju sällan facit i förväg. Sent på kvällen kom sydvästvinden. Det blev en sorts tunneleffekt mellan bergen och byvindarna var uppe i 30 m/s. Dessutom bildades ganska höga vågor och eftersom det var långgrunt låg vi mer än 200 meter från land. Då gick linan (22 mm) som håller vår ankarkätting rakt av. Vågorna gjorde att strax därefter hoppade själva kättingen av ankarspelet och 70 meter kätting rasslade ut. Kättingen sitter bara med en ganska tunn lina i ankarboxen för att man ska kunna kapa den i nödfall. Jag rusade akterut till motorn och startade den och körde på full maskin framåt och Udo försökte få kättingen tillbaka på rullen till ankarspelet. Det gick bra och vi kunde få ordning på det hela, men vi kunde förlorat Udos fingrar, ankare och båt. Nu fick Udo en del brännskador på fingrarna, men det läker fint och borde inte bli bestående skador.

 

Så fort vinden lagt sig tog vi upp ankaret och lämnade viken. Nu hade vi gett oss sjutton på att komma in i Beagle kanalen och närmare Ushuaia. På 24 timmar kom vi 55 sjömil vilket är ganska bra med tanke på att vi mest hade motvind, antingen ingen vind eller hård vind på 20 m/s. Vi omväxlande kryssade och gick för motor. Vi har en liten fock (närmast en stormfock egentligen) och med motsvarande tre rev i storseglet kryssar vi hyfsat även med vindar på 15-20 m/s. På natten lade vi till i en vacker vik alldeles bredvid Estancia Haberton, en av de äldsta gårdarna på Tierra del Fuego. Numera finns det inga djur på gården utan allt är inriktat på turism.

 

För första gången på fyra veckor kunde vi prata med andra människor! De unga turistguiderna på gården var väldigt trevliga. Allt kostade en slant, men det var det värt. Det finns restaurang och café med internet och guidade turer runt gården samt på ett museum. Det är egentligen en kombination av forskningsstation och museum där man tar hand om skelett av havsdäggdjur och fåglar. Det var roligt för oss för vi kunde lära oss vad det varit för delfiner, pingviner och valar som vi sett.

 

Den sista biten till Ushuaia tuffade vi på för motor och kom fram på eftermiddagen. Vi ligger vid brygga mitt i stan och har el och vatten! Stan i sig är inte så märkvärdig, men bergen med snöklädda toppar och sprakande höstfärger ger en fin omgivning. Det har varit påskhelg och helg för minnesdagen av 30 år sedan kriget på Falkland/Malvinas, och vi har mest promenerat och vilat. Idag är det vardag igen. Vi stannar ungefär två veckor här för att proviantera diesel och mat samt köpa en del båtgrejor. Det mesta har hållit ombord, men vi har en liten reva i genuan samt en läcka i vattenpumpen till motorn som vi ska laga. Sedan går vi till Puerto Williams i Chile på andra sidan Beagle kanalen, en dags segling ungefär.

26 april

Puerto Williams, Chile

 

Nytt land, ny stad. Stad är kanske en överdrift, Puerto Williams är mer en stor by. Här bor 4000 personer, varav hälften är anställda med familjer vid chilenska Armadan (marinen). Vi ligger vid segelklubben Micalvi. Micalvi är ett fartyg ursprungligen från Rhen i Tyskland. Det användes här från 1910-15 först för att transportera ammunition till Chile och sedan för att transportera gods i de chilenska kanalerna. Sedan 1976 ligger Micalvi på grund och är nu omgjord till segelklubb. Salongen och bryggan används som bar, kontor och mötesplats.

 

Micalvi är egentligen för liten för alla segelbåtar som kommer hit. Vi har legat förtöjda som femte båt i ”paket”, men nu ligger vi bara utanpå en 62 fots Hallberg Rassy. Mer än hälften av båtarna här är charterbåtar som seglar till Antarktis, Kap Horn och glaciärerna under högsäsong. Säsongen är i princip över och flera båtar ligger här i vintervila. Vi tycker att vi har en stor båt, men jämfört med de flesta båtarna här är vi nästan minst. Det är en mycket trevlig plats att ligga på och hamnen är skyddad mot alla vindar. De sista dagarna har vi dessutom haft strålande sol och riktigt varmt, upp till 14 grader.

 

Puerto Williams ligger på ön Navarino. En mycket vacker ö med skog och berg. Puerto Williams är enda stad med service, annars finns några jordbruk och byar längs med den norra kusten. Vi har gått några fina, längre promenader i skogen och upp på bergen. Nu på hösten är det klart och med sprakande färger.

 

I Ushuaia bunkrade vi färsk mat, grönsaker, potatis och lök samt kött och korv. Vi har en liten vacuum maskin som är bra för att kunna förvara färskt kött och färsk fisk i kylskåp upp till fyra veckor. Det finns tre livsmedelsaffärer i Puerto Williams, men utbudet är begränsat. Livsmedel kommer med färjan från Punta Arenas varje fredag. Det betyder att alla handlar fredag till måndag eftersom det mesta är slut under resen av veckan.

 

Vi ligger här några dagar till innan vi tar en segeltur på några veckor. Vi hade först tänkt oss till Kap Horn, men det kommer blåsa mycket där under kommande vecka. Troligen tar vi det lugnt och går västerut till någon av glaciärerna. Det är märkligt, Kap Horn ligger ungefär 50 sjömil luftlinje härifrån, där kan det blåsa 15-20 m/s och här har vi nästan ingen vind.

 

Oavsett var vi seglar så behövs tillstånd från de chilenska myndigheterna. Det är en del pappersarbete med att uppge planerade etapper och ETA (Estmated time of arrival). Här runt Tierra del Fuego är också flera naturhamnar och sund förbjudna att segla eller ankra i. De flesta som seglar här hittar olika sätt att komma runt restriktionerna. John, en seglare från en fransk charterbåt, kallar det ”playing the game with the Armada”. Chile har naturligtvis en hel del byråkrati, som andra sydamerikanska länder vi varit i och vi har fyllt i ca 10 olika sidor med uppgifter. Däremot verkar de relativt effektiva och tydliga, till skillnad från våra erfarenheter i Argentina.

 Usuaias hamn i kvällsljus

Sjölejon som håller oss sällskap på motorseglingen mellan Ushuaia och Puerto Williams

Båtklubben Micalvi

Så här långt är vi från Stockholm! Fin del mundo - världens ände

Våra viktigaste böcker för tillfället:

det svensk-spanska lexikonet, Lonely Planets guide över Argentina och segelguiden som beskriver 600 hamnar mellan Mar del Plata och Valdivia.