28 mars

Palmeira, Sal

Nu är vi tillbaka till Palmeira på Sal, som vi ser som vår hemmahamn här på Kap Verde. Vi har skrivit listor på saker som ska uträttas de närmaste veckorna. Idag har Udo stått på huvudet i motorrummet hela dagen för att plocka ut värmeväxlaren. Det är fortfarande problem med ett mindre läckage i motorrummet som måste diagnostiseras och åtgärdas. I Palmeira finns ett litet varv, verkstad för svetsning och en förhållandevis välsorterad järn- och bygghandel. Andra saker på vår lista är rengöring av gråvattentankar, underhåll av utombordaren samt en hel del annat. Med jämna mellanrum måste man också gå igenom svåråtkomliga stuvutrymmen. Vi har mycket lite kondens här där det är varmt och torrt, men trots det är det bra att vädra, sortera och torka ur för att se till att ingenting rostar eller blir mögligt.

 

Det känns bra att få lära känna den har lilla staden lite mer. Vi har så sakta börjat få lite bekanta. Elisabeth och Carlos, ett tyskt par som bott här i över tio år, är till stor hjälp för att introducera oss till samhället. Idag har Udo hjälpt Paulo, båtbyggare här, med en elektrisk ankarvinsch. Carlita har en jätteliten affär där vi köpt bland annat lök och potatis samt fotogen. Hon har dessutom de bästa grillspetten på söndagarna då det är fest i byn. Vi är stamgäster på Amindas bar. Aminda säljer också ägg från lokala hönsgårdar och den traditionella getosten. Nu hittar vi också ganska bra i affärerna. Palmeiras gamla del har bara ca 250 invånare, men det finns säkert tio små affärer med livsmedel och annat som kan behövas. De flesta affärerna fungerar dessutom som bar ”vid behov”.

 

Patrick med familj har en av stadens två souveniraffärer. Patrick kommer från Västafrika. De flesta souvenirförsäljare på Kap Verde är från Senegal eller Gambia. De säljer också till största delen souvenirer därifrån. Här på Kap Verde finns ingen tradition av att sälja hantverk. Patrick (som har eget hiphopband) säljer därimot också Kap Verdiansk musik och vi har köpt några CD-skivor. Det finns mycket bra Kap Verdiansk musik. Varje ö har sin egen musikstil.

 

Söndagarna är festdag i Palmeira. Då är nästan hela byn ute på gator och torg. Framför allt samlas man på torget vid hamnen. Där grillas det och säljs godis, popcorn, öl, läsk och grogue. Grogue är en typ av sprit gjord på sockerrör. Vi tycker inte det är särskilt gott, men det finns också i blandningar med frukt och sirap eller med mjölk och socker. Det smakar ganska okej. På torget vid hamnen finns en halvöppen lokal där det spelas KapVerdiansk musik och det är alltid fullt på dansgolvet. Vi njuter av att bara sitta på muren mot stranden med grillat kycklinglår eller ett spett i handen och bara se på folkvimlet och lyssna på dansmusiken.

22 mars

Tarrafal, Sao Nicolau

Sedan några dagar ligger vi i Tarrafal på Sao Nicolau igen. I lördags var vi på fest i en by uppe i bergen. Tillsammans med Kapverdianer och danska och tyska sportfiskare trängde vi in oss i en minibuss som på vindlande små grusvägar tog oss upp till Hortela på Monte Gordos sydsida. Väl framme i byn var det mängder av folk på gatorna, musik och dans, provisoriska barer och de obligatoriska grillarna med spett till försäljning. Vi hade förmånen att också bli bjudna till Pedro och hans familj på mat. Pedro frågade oss på gatan och vi följde med till hans hus och blev hänvisade till den lilla uteplatsen mellan köket och diskområdet. Det fanns barn, ett äldre par och vuxna men vi förstod inte riktigt hur familjen hängde ihop. Det är så tråkigt i sådana här sammanhang att inte kunna kreol eller portugisiska. Vi kommunicerade med enstaka ord och kroppspråk. Vi förstod inte ens att vi var bjudna förrän mot slutet. Pedros hus är, som så många andra hus i byarna här, ett pågående byggprojekt. Det finns några få rum och sedan en nästan färdig betongstomme som ska bli en utbyggnad. Bakom huset finns ett litet område för familjens kor. Vi fick två pallar att sitta på och sedan en god gryta på grönsaker, kål, potatis och kött. Inga andra åt med oss utan tittade på eller gjorde andra saker – det var ju fest i byn. Mycket tacksamma för mat och gästfrihet blev vi sedan ledsagade av Pedro ut på torget igen.

 

Den ettriga nordostpassaden som blåst under många veckor har äntligen lugnat sig. När vi låg i Mindelo hade vi vid något tillfälle fallvindar på upp till 30 m/s (uppmätta av flera båtar!) och i sundet mellan Santo Antao och Sao Vicente fick vi byar på 18 m/s. Nu ligger havet lugnt framför oss och vi har en lätt pålandsvind och gungar sakta med atlantdyningarna. Vi ligger ca 50 meter från stranden och ett av våra nöjen är att följa livet på stranden och gatan ovanför bakom akacieträden. En av de små fiskebåtarna kom nyligen in med en stor fångst, så nu är det ett trettiotal människor samlade som ska handla fisk eller bara är nyfikna. Några getter betar på den lilla torra gräsremsan och hundarna kretsar kring fiskarna för att se om det blir fiskrens över. De mindre skolbarnen har kommit från skolan och badar på stranden. Det finns några människor som samlar grus och småsten i hinkar och sedan häller i högar. Ett slitigt arbete i den trettiogradiga värmen och knappt någon vind. Vi tror att de säljer gruset eller får betalt på annat sätt och det sedan används för byggen. Sao Nicolau är vackert med sina höga berg. Runt Monte Gordo finn en nationalpark och vi har gått en av deras vandringsvägar. Det var härligt att gå i skog och bergsluft igen.

 

Det blir färre och färre segelbåtar kvar här på Kap Verde. Här i Tarrafal är det bara vi som är gästande båt just nu. Flera båtbesättningar som vi lärt känna från Sverige, Portugal och Tyskland är på väg mot Brasilien. Det är tråkigt att skiljas och inte veta om man möts igen. Två tyska båtbesättningar vet vi kommer vara kvar på Kap Verde åtminstone till hösten som vi.

9 mars

Mindelo, Sao Vicente

 

Nu har vi haft tre härliga dagar med karneval och fest här i Mindelo.Det småstartade redan på fredagskvällen, men det missade vi. Vi ligger för ankar en bit från land så det gäller att vara uppmärksam på när det händer något. På söndagen var vi dock på alerten. Klockan tre på eftermiddagen började tåget med barn och ungdomar med allt från tvååringar till tonåringar i olika utstyrslar. Det fanns olika teman och flera vagnar dekorerade. Mest populärt, bland äldre barn och tonåringar, verkade vara att klä ut sig till huvudjägare eller afrikanska dansare. Några anspelade också på teman från Kap Verdes historia, som plats för slavhandel, den europeiska imperialismen och så småningom självständigheten från Portugal. På måndagen var det dags för det brasilianskinspirerade sambatåget sent på kvällen. Då var gatorna avspärrade och publiken fick ställa sig på trottoarerna noga övervakade av frivilliga ordningsvakter och poliser.Tåget började lite efter klockan tio och vi kom något utmattade tillbaka till Orca halvtvå på natten.

 

Igår, tisdag, gick det officiella karnevalståget av stapeln klockan tre på eftermiddagen. I den stekande solen, men med den ständigt fläktande passadvinden, kunde vi njuta av fantastiska arrangemang med dekorerade vagnar, dansande människor i plymer och fanstasifulla dräkter. I tåget går barn och vuxna i alla åldrar och det är härligt att se kvinnor mellan 12 och 70 tillsammans dansa fram i karnevalskläder . Förutom de som dansar, följer med tåget koreografer, ledare och sådana som hjälper till med vatten, tappade skor och plymer som far all världens väg i vinden. Inför karnevalen så komponeras det särskild musik som sjungs av olika band på lastbilar tillsammans med de som dansar. Med jämna mellanrum kommer också sektioner med rytmintrument. Trummorna dånar så att det känns i magen. Mellan de olika sektionerna så kommer också mindre grupper där man häcklar militären eller har andra politiska budskap. En grupp på ca 20 medelålders kvinnor hade sytt fantastiska dräkter av återvunnet material som till exempel cocacolaburkar, mjölkkartonger och papper.

 

Det är otroligt att en så här liten ö kan arrangera en så fin parad. Sao Vicente har ca 80.000 invånare! Allt gick också väldigt lugnt till väga trots att det var mängder med åskådare och några (förvånansvärt få) var ganska berusade.

Lika roligt som att titta på tåget var att gå omkring i folkvimlet. Väldigt många hade klätt ut sig på olika sätt. Bland barnen fanns det allt från små prinsessor till spindelmän. Unga män hade klätt ut sig till kvinnor och tvärtom. Det fanns också monster, fiskare, afrikanska stamkrigare, peruker, plymer och glitter i mängder. Under och efter tåget är det fest på gator och torg. Det finns bord med försäljning av godis, popcorn, jordnötter och cigaretter (en och en), stånd med försäljning av öl och annan dricka och förstås grillade spett och kycklinglår. Vi behövde ingen middag ombord sedan vi hela eftermiddagen och kvällen hade småätit pizza, ”pastels” som är en sorts friterade fiskbollar och grillad kyckling och till det druckit Strela, Kapverdianskt öl.

 

Nu ska vi långsamt återgå till vardagen med jobb ombord och ärenden iland. Här i Mindelo finns något så lyxigt som en tvättinrättning med fräscha tvättmaskiner och torktumlare. Det har vi inte sett sedan Las Palmas. Vi passar på att tvätta täcken, kuddar, överdrag till dynorna i sittbrunnen, lakan och handdukar. Nästa vecka ska vi gå till några andra öar för att sedan vara tillbaka i Palmeira på Sal om några veckor.