24 februari

Palmeira, Sal

 

Från Sao Vicente seglade vi till Tarrafal på Sao Nicolau. Det är en dagstur på ungefär 55 sjömil. Riktningen är mot sydost - ost och eftersom vinden i princip alltid kommer från nordost så här års så blir det att sträcka (med vinden snett framifrån) hela vägen. Vad vi inte hade räknat med var den korssjö som bildas då Atlantens dyning möter tidvattenström från kanalen mellan Sao Vicente och Santo Antao. Det är en stark ström som kan påverka vattnen ända bort till Sal och Boavista mer än 100 sjömil bort. Vinden var bra med ca 10 meter per sekund. Vi handstyrde hela tiden för att hitta optimal väg genom vattnet, men vågorna vräkte över båten på ett sätt som var svårt att förutsäga och styra undan. En dyrbar läxa var att vi fick in vatten över navigationsbordet. Skylight och luckor var stängda, men vi hade inte skruvat till just det fönstret ordentligt. Nåväl, en dator är på rehabilitering – hårddisken gick som tur att rädda, kanske själva datorn också. Vår bästa GPS är trasig. Vår vindgenerator gick också sönder i samma veva.

 

Klockan åtta på kvällen navigerade vi försiktigt i mörkret in i hamnen i Tarrafal. Det finns en fyr på piren med rött blinkande sken, men den var inte i funktion. Det låg cirka fem segelbåtar för ankar, ingen med ankarljus. Med månens hjälp kunde vi urskilja den yttersta segelbåten och lade vårt ankare utanför stranden en bit bortanför den.

 

En dag gjorde vi en utflykt till Ribeira Brava som ligger i en dalgång mitt inne på ön. Vi tog oss dit med en aluguer (minibuss) tillsammans med kvinnor som skulle sälja fisk på marknaden och deras fiskekorgar samt andra passagerare. Det är ofta en upplevelse i sig att åka aluguer. De fyller flera olika funktioner, transporterar människor och deras varor, hämtar upp vatten, gasolflaskor eller annat som ska lämnas på vägen. De har också en viktig social funktion. I Tarrafal behövde en äldre kvinna göra ett ärende till polisen och då stannar vi på polisstationen och väntar vi på henne tills hon är klar. En man på bussen ser en äldre man sitta vid vägkanten och ber busschauffören stanna så att han kan gå ut och småprata lite. Vägen mellan Tarrafal och Ribeira Brava är en slingrig väg på 26 kilometer. Med allt som händer längs vägen tar den ungefär 50 minuter.

 

 

13 februari

Mindelo, Sao Vicente

Kap Verde

 

Från Sal segladevi söderut till ön Boa Vista och nu är vi på Sao Vicente i staden Mindelo. Där finns Kap Verdes enda marina och vi har lyxat till det och ligger vid brygga. De olika öarna är väldigt olika. Sal består mest av stenöken. Boa Vista är en sandö bestående av sanddynor och oaser med palmer, som om en bit av Sahara hade flyttats ut i havet. Sao Vicente har ganska höga, klippiga berg. Även här är det torrt och vattenbristen är ett av Kap Verdes största problem. Vi har de senaste två veckorna haft en frisk nordostvind, typisk för denna tid på året. Under några dagar hade vi också en så kallad harmattan, med ständigt dis och luften fullt av fin röd sand från Afrika. Det innebar att tampar, däck, kapell, jolle, i princip allt, var rödbrunt. En del har vi fått bort, med att skölja med saltvatten, men vi har inte så gott om vatten att vi kan spola av allt med färskvatten.

Våra första veckor här har varit fyllda av intryck av livet här på öarna. Det har varit omtumlande, men vi trivs väldigt bra. Vi tror att vi blir kvar här ett bra tag och har Palmeira på Sal som bas och sedan seglar runt och upptäcker mer av de olika öarna.

 

Igår gjorde vi en utflykt till Calhau på andra sidan Sao Vicente. Vi promenerade i byn och på den svarta stranden. Det blåste friskt och vågorna gick höga, ändå var det någon som vågade sig på kitesurfing. Calhau är en sömnig liten by, men med några semesterlägenheter en bit utanför. Sedan skulle vi gå på en rekommenderad restaurang och frågade någon av byinvånarna om vägen. Vi blev hänvisade till en restaurang som visade sig vara en helt annan. Nåja, det gjorde ingenting. Vi åt god mat tillsammans med enstaka turister och Kap Verdianer. Hem åkte vi i en sk aluguer. Det är minibussar eller pickups som fungerar som kollektivtrafik. Vi har alltid åkt minibuss eftersom det dammar så med öppna flak. Det är billigt och fantastiskt smidigt. På vägen mellan Mindelo och Calhau ser man några jordbruk, där man framför allt verkar odla grönsaker. De är karakteristiska med vindkraftdrivna brunnar. Det finns också relativt många övergivna hus. Sao Vicente står liksom övriga öar inför en stor förändring med minskat fiske och jordbruk samt en livsstil som kräver mer vatten.